Bättre kök än illa lukta

Hör mig vråla, se mig tåras. Det är de första stapplande meningarna och de sista få som det bjuds på. Första är gratis som man brukar säga. Det är lite fler än så som getts bort, och jag är ganska säker på att exakt det som nu skett har varit på tal tidigare.

Man kan gråta för mindre

Det är en del sorgsenhet som infinner sig när jag tänker på allt som sker. Inte vad som ”görs mot mig”, inte alls. Det onödiga lidandet, det är det värsta. Det kan delas upp i olika kategorier, det som inte går att påverka alls, det som faktiskt går att påverka och den retligaste sorten; det som hade kunnat gå att påverka. Det sistnämnda är med tillhörande frustration, och det blir inte bättre av att det verkar vara den vanligaste punkten på listan. Men det finns sedan de som faktiskt inte bara kunde påverka, utan även gjorde det, gör det. Fast åt fel håll, medvetet och enträget. Det är i min begränsade värld så man definierar ondska. Det är ingen allmängiltig sanning, men hur man än vänder och vrider på det så är det förkastligt. I en viss form även offentligt. ”Futurum” är en tänkbar form, i stort sett den form som återstår. Några timmar trodde jag annat, en känsla av...ja, en känsla av något bättre. Jag tror det var fel, det blir kanske bättre på sätt och vis, fast antagligen mest för mig. De som borde få det bättre, de är sannolikt de som tar skada av allt. 

Väggens kant

Den vägg som tornat upp sig har varit svår att överblicka, att veta var den startar och var den tar slut. Mycket beror på skickligt kamouflage, eller dess latinska namn ”fegus elefantiasis”. Men, kanske fann jag så en kant på denna virtuella vägg. Något att ta på, något att försiktigt pilla loss. Som den kliande sårskorpan på barndomens knän, fast redan infekterat och med doft av var. Det återstår att se. Kort resa, det är knappt någon resa alls egentligen. Men det är en annan dag, idag skall det byggas matbord och monteras stolar. Jag borde bli bättre på att göra just sånt, fast nu är jag något av en professionell krastinerare för att leka lite med orden. Som av en händelse stötte jag på vad som verkar vara en ordleksmaestro, fast det bör vara perifert trots den geografiska närheten som fanns även där. Så vi hoppas på bättre tider, på ett färdigt kök och på att ha alla tänder kvar en stund till. Tänderna har jag inte kvar, inte alla. Jag har haft fullt upp med en renovering som busat, och ett antal sajter som var tvungna att rensas och göras om. 

Köket är ett bättre val

Jag märker att det antagligen vore betydligt bättre om jag inte skrev dessa tirader. Tiden går, visst. Men humöret blir sämre, när det på alla vis behöver förbättras och inte motsatt. Så det blir ännu en punkt på ännu en lista över de saker jag borde göra. En kopp motivation hade passat bra nu. Men det blir lättare när då köket faktiskt blir färdigt, det är något av ett moment 22. En saknas. Det betyder inte ”en lista”, fast nog tusan är jag beroende av dem. Det som saknas är något annat. En tomhet som jag först nu inser alltid fyllts av något helt annat än nyligen. Oväntad insikt, och något obekväm faktiskt. Som illasittande kläder eller skor som är en aning för små, det är vedervärdigt. Efter köket, då finns några samtal att ta tag i också. Mäklare skall ringas, och finns tid, ork och möjlighet att hålla god ton kanske Jonte har tid att snacka lite.
Det påminner mig om den märkliga bokstaven ”e”. Jag hade svårt för den matematiskt, så den skippar jag helst. Så bort med minst ett e, gärna fler. Annat är det med folk förstås, inte minst de som råkar ha en del gemensamt med bröder av plast, i alla fall på vissa plan. Fast det är ju det där med körkort, det är mångas ögon ett absolut måste om man inte är handikappad eller om de skor man kört med råkar ha en något för tjock sula på högerfoten. Det är för övrigt inte någon som helst ursäkt rent juridiskt, fast då talar vi om att förlora körkortet trots goda skäl. Skäl. Trots allt då.