Bättre kök än illa lukta

Hör mig vråla, se mig tåras. Det är de första stapplande meningarna och de sista få som det bjuds på. Första är gratis som man brukar säga. Det är lite fler än så som getts bort, och jag är ganska säker på att exakt det som nu skett har varit på tal tidigare.

Man kan gråta för mindre

Det är en del sorgsenhet som infinner sig när jag tänker på allt som sker. Inte vad som ”görs mot mig”, inte alls. Det onödiga lidandet, det är det värsta. Det kan delas upp i olika kategorier, det som inte går att påverka alls, det som faktiskt går att påverka och den retligaste sorten; det som hade kunnat gå att påverka. Det sistnämnda är med tillhörande frustration, och det blir inte bättre av att det verkar vara den vanligaste punkten på listan. Men det finns sedan de som faktiskt inte bara kunde påverka, utan även gjorde det, gör det. Fast åt fel håll, medvetet och enträget. Det är i min begränsade värld så man definierar ondska. Det är ingen allmängiltig sanning, men hur man än vänder och vrider på det så är det förkastligt. I en viss form även offentligt. ”Futurum” är en tänkbar form, i stort sett den form som återstår. Några timmar trodde jag annat, en känsla av...ja, en känsla av något bättre. Jag tror det var fel, det blir kanske bättre på sätt och vis, fast antagligen mest för mig. De som borde få det bättre, de är sannolikt de som tar skada av allt. 

Väggens kant

Den vägg som tornat upp sig har varit svår att överblicka, att veta var den startar och var den tar slut. Mycket beror på skickligt kamouflage, eller dess latinska namn ”fegus elefantiasis”. Men, kanske fann jag så en kant på denna virtuella vägg. Något att ta på, något att försiktigt pilla loss. Som den kliande sårskorpan på barndomens knän, fast redan infekterat och med doft av var. Det återstår att se. Kort resa, det är knappt någon resa alls egentligen. Men det är en annan dag, idag skall det byggas matbord och monteras stolar. Jag borde bli bättre på att göra just sånt, fast nu är jag något av en professionell krastinerare för att leka lite med orden. Som av en händelse stötte jag på vad som verkar vara en ordleksmaestro, fast det bör vara perifert trots den geografiska närheten som fanns även där. Så vi hoppas på bättre tider, på ett färdigt kök och på att ha alla tänder kvar en stund till. Tänderna har jag inte kvar, inte alla. Jag har haft fullt upp med en renovering som busat, och ett antal sajter som var tvungna att rensas och göras om. 

Köket är ett bättre val

Jag märker att det antagligen vore betydligt bättre om jag inte skrev dessa tirader. Tiden går, visst. Men humöret blir sämre, när det på alla vis behöver förbättras och inte motsatt. Så det blir ännu en punkt på ännu en lista över de saker jag borde göra. En kopp motivation hade passat bra nu. Men det blir lättare när då köket faktiskt blir färdigt, det är något av ett moment 22. En saknas. Det betyder inte ”en lista”, fast nog tusan är jag beroende av dem. Det som saknas är något annat. En tomhet som jag först nu inser alltid fyllts av något helt annat än nyligen. Oväntad insikt, och något obekväm faktiskt. Som illasittande kläder eller skor som är en aning för små, det är vedervärdigt. Efter köket, då finns några samtal att ta tag i också. Mäklare skall ringas, och finns tid, ork och möjlighet att hålla god ton kanske Jonte har tid att snacka lite.
Det påminner mig om den märkliga bokstaven ”e”. Jag hade svårt för den matematiskt, så den skippar jag helst. Så bort med minst ett e, gärna fler. Annat är det med folk förstås, inte minst de som råkar ha en del gemensamt med bröder av plast, i alla fall på vissa plan. Fast det är ju det där med körkort, det är mångas ögon ett absolut måste om man inte är handikappad eller om de skor man kört med råkar ha en något för tjock sula på högerfoten. Det är för övrigt inte någon som helst ursäkt rent juridiskt, fast då talar vi om att förlora körkortet trots goda skäl. Skäl. Trots allt då.

Huvudet i sanden

Det verkar inte bli någon förändring 

Jag har hela tiden menat vad jag sagt, jag har inget intresse av detta alls. Ett slut är vad jag söker, inte fler saker att peka på. Jag har inte fingrar nog, så vad gäller den delen kan de flesta simma lugnt. Ironiskt är det en av de saker som rimligen går att påvisa, och vips har vi vävt in den sand som nämns i rubriken. Jag tänker mig då en sandstrand, fast på en ny ö. Kanske på Mallorca, som likt Kanarieöarna tillhör ett av mina favoritländer; Spanien. Det är rimligtvis lättare att leda blicken i annan riktning när sökmotorerna pekar snett, när den kalibrering som man förutsätter inte är vad man tror. Google, Bing, Yahoo och andra är hyfsat uppdaterade, och att uteslutande få resultat från 2010 är sällsynt. Var sällsynt. 

Jag startade ett nygammalt konto igen

Jag har länge tänkt att göra just det, att starta om ett konto jag haft innan. Fast såpass mycket annat har skett, så det har ej blivit av. Sedan såg jag ett Mail. Sedan ett till, och ännu ett. ”Det var som fa-an” tänkte jag, fast jag hade nog aldrig kunnat drömma om den omfattning det visade sig vara. Som det verkar är det från dag ett, och dessutom i stort sett allt som sedan hände. Det finns stor risk att många av de namn jag såg inte har med saken att göra; slumpen är ständigt närvarande och i just detta fall är även kombinationerna såpass många att man inte kan veta vad som är vad. Men oj vad det passade in väl. Det gjorde ont, och det av flera skäl. 

Men kan detta verkligen vara sant?

Jag ställer den frågan konstant. Svaret blir alltid detsamma: ”Nej, det borde verkligen inte vara möjligt.”, men med det bekymmersamma appendixet att det finns få andra förklaringar. Det är vad det är, eller det ser så ut om inte annat. Hade jag uppmärksammat det då, då hade min iver att påvisa det varit mig övermäktig. Det hade även varit mer nytta, mindre skada än i dagsläget. Det är nästan lika mycket torr, svart cynism i ”Renhet”, som man kan hitta i titeln på en av mina gamla favoritfilmer ”På heder och samvete”. Hade det varit en innehållsförteckning hade det snarast stått: ”Kan innehålla spår av renhet” eller ”Tillverkat i samma fabrik som heder och samvete”. När jag såg det, då var det naturligt att leta vidare. 

Snarast en fiskdamm

Den förmodade skattjakten visade sig snabbt vara mer som Fiskdamm än något egentligt sökande. Rad efter rad, ord efter ord och på fler en ett ställe så är det hjärtskärande bokstavskombinationer som tar plats. Sånt som ej går att misstolka, sånt som ej borde skett. Exakt det jag inte vill skall vara det som dyker upp bakom det hypotetiska skynket i leken ”Fiskdamm”. 

Vinst varje gång

Det är som på Gröna Lund. Det som kallas ”vinst varje gång” är endast sant såtillvida att man får ett pris, men vinsten är naturligtvis på andra sidan disken. Grönan sysslar knappast med välgörenhet, och det är något vuxna vet sedan länge. Barnen blir glada över sin ”vinst”, och det är skälet till att även föräldrarna blir nöjda. Att påpeka för det överlyckliga barnet att ”vi har precis blivit blåsta på 10:-” är möjligen nyttigt om deras okunskap riskerar att ställa till det, men det tar bort alla positiva aspekter av att ens spela spelet. Det enda skäl jag kan se, det är om de som jobbar där förklarar motsatsen så ens barn riskerar tro det framöver.

Då finns få val kvar

Även fast man vet att det kommer bli tårar, att man berövar barnet den glädje de känner i nuet så finns ingen möjlighet att låta bli. Det är som med jultomten; gulligt att tro på i många år, men är man några år för gammal är det rent ut sagt elakt att låta det fortgå. Då måste man berätta, annars kommer skadan bli så mycket värre senare. Bara fegisar skulle agera så, eller de som hoppas så innerligt att magi existerar och att jultomten kommer dyka upp innan skadan är skedd. Jag tror på magi, jag hoppas på jultomten och jag har trott mig se honom flera gånger. Men varje gång visar det sig vara något annat rött som skymtar. Det är en lika stor besvikelse var gång, fast än mer då det visar sig vara en röd näsa av större format man sett. Längre från jultomten är svårt att komma.

Jag kommer...

Inte hota med massa dumheter

Jag är bara färdig med att låta det fortgå, inte när det inte fyller sitt syfte. De lilla. Det är allt som skall vara viktigt. Så en önskan om att inte agera känns enkel att acceptera. Många gånger. Men de runt i kring är de som drabbas. Jag vet: ”Syftet”. ”Medlet”. 

Jag trodde det skyddade, men det blev uttryckt frustration vid sämre tillfällen. Det gjorde mycket skada, och det vill jag undvika. Men det största misstaget var att tro att sanningen skulle göra ondare än att tiga. Det hade stämt, men inte när det ej tar slut. 

Det kan inte vara mitt ansvar att låtsas så att andra kan fortsätta sin marsch. Är tolkningen korrekt, då är detta ett övertramp utan dess like. Det kan betyda många saker, men alla har de gemensamt att det drabbar fler och de viktiga. Det får man då stå för, det får ej ske i skymundan och smyg. Det är allt. Jag kommer bli en tydlig förespråkare för att ta del av de rättigheter man för som myndig. Att man själv får välja vad man vill ta del av eller ej. Man bestämmer själv. Jag tror det är bra, jag rädslan för  sanningen är värre. Det var det sist, och jag har lätt att relatera. 

Jag ser gärna att detta slutar nu. Det är kanske inte alla egentligen förtjänta av, men det är min önskan. Problemet är att ”Fake it ’til you make it” fungerar även då alla andra låtsas om man inte påpekar det. Visar, utan att tvinga.  Det är inte få saker, det är säkert tre sms om man räknar upp det. Det är fler, men det verkar finnas ett par som verkligen sticker ut. Det jag kommer fortsätta att förbryllas över är vad i hela friden ni tror kan bli vinst av detta. För någon alls. Finare foton kanske. 

Jag har väldigt svårt att inte reagera på det tydliga agerandet på ”full fart”. Likaså det faktum att jag lagt en hel del möda som verkar vara förgäves. Sedan det som nästan måste stämma, och så det sista. 

Jag har ett riktigt ruffigt hus att försöka fixa, och det är vad jag fokuserar på. Vad som är vad där, det är nästa del. Jag har svårt att inte ana doften av veckogammal tång. Det första är att de som skall få välja, faktiskt också får ett val. Det kommer de få, fast vissa val är frihet och andra ”pest eller kolera”. Att hävda något, mena att det är ett gigantiskt problem gör det till något cyniskt att motarbeta alla de saker som har sagts vara viktigt och för mig omöjligt. Att resultatet ens kan anses vara positivt, det är en tanke med eftersmak av gårdagens middag. 

Likaså är tanken på att det lagts energi och resurser på att smutsa ner den andre istället för att förstärka sin egen position, något som landar i sjukligt beteende.  Det närmaste jag kommer är sist jag läste tidningen kring valet i  USA och främst i Sydstaterna som det förekom. Det var få som hade något gott att säga om det fenomenet, och det är ändå kring människor som valt att vara offentliga. 

Vissa saker går lätt att dölja eftersom det är tät vegetation, men det finns viss risk att det är såpass skilda synsätt på vad som är viktigt att fokus läggs på formalia motparten inte har för avsikt att nyttja. Att komma i skridskor till en fotbollsmatch kommer skydda utmärkt mot hockeyrelaterade skador. Kanske är det melodin i sommarens Fotbolls-EM där vi hoppas se svenska landslaget i blågula knästrumpor, shorts och ett par saftiga axelskydd. Ett rimligt sätt att kompensera detta är meddelat naglar pyntade med strass i svenska flaggans färger blått och gult.

De större hästarna vinner nästan alla race mot de små. Här borde man anan ordspråket, men det är inte bara ett högre fall utan så mycket mer som riskerar orsaka den lilla obalans som är tillräcklig för att den höga höjden gör skäl för känslorna den inbringar. 

Att jag har varit på botten är nog förmätet, men det ger en viss känsla av att om det ändå gick vägen så är det ganska mycket kvar innan det är vad jag är. Skaka galler är väl vad jag ser som möjligt, där påverkar jag knappt. Det är därför något som jag funderat på. Jag är inte så värst sugen på det, och framförallt inte på falska grunder men uppsidan är förstås nya vänner om man har tur eller kanske en limpa cigg och en vässad tandborste. Nej, det är fan en film. Cigg då.

Blev längre och uppdelat

Jag agerade mot min instinkt

Jag blev ombedd att inte göra något, tillsagd då jag gjorde det. Först som goda råd, men råd som bottnade i en helt annan begreppsvärld. Min begreppsvärld är obefintlig, och oändlig på samma gång. Med skärpa och möjlighet att välja när vad sker hade det säkert varit en tillgång i större utsträckning. I sånt som detta, men som sagt; detta är inget jag alls vill vara förberedd på. Sker det så sker det, och det gjorde det. 

Det som syntes var min dåligt återhållna frustration och ilska. Rättmätig eller ej, det fann aldrig möjlighet att försöka rättfärdiga den. Trots det gjordes försök, men alltid i desperation och som det visade sig så var även de tydligaste av övertramp fullt möjliga utan att det gav en krusning på ytan. Rent allmänt på ett sätt jag tror gjorde lögner, taktik och krokben så otroliga att folk förutsatte ej var fallet. För att ingen gör så, det är en utgångspunkt vars resultat är att ingen tänker i de banorna. Det var dock inte det viktigaste. det är den knivskarpa analys som antagligen kan utföras av en chimpans; jag är ett enda öppet mål hela jag. Inte minst på ytan, och just då på alla sätt och vis. Det var precis på fel sida om ”Bulls ehe”, fast jag tror det beror på att den vägen - eller en av av de vägarna - finns som alternativ. Inte som reaktion, inte av frustration och jag var en enda stor reaktion. Inget annat påverkade mig, inte ens saker som detta.

Jag roade antagligen med min tydligt kaosartade värld, och inte minst den inre. Jag tänker ibland att det borde göra mig arg, att det borde vara något som jag inte kan stå ut med. Men jag är som jag är, men det har jag alltid varit. Skillnaden är dels att jag ser saker annorlunda, att jag inte riktigt bekymrar mig som förr. Det andra är att vad jag jämförs med nu är så långt från hur jag upplever mig själv så att det blir svårt att ta illa upp. En del svarta människor tar mycket illa vid sig om de kallas ”N-ordet”, jag skulle inte fundera på det alls. Det är inte för att jag är en stolt Zulu, utan helt enkelt för att jag råkar vara vit. Inflikas måste att det hade gjort mig till rasist, att jag tyckte det var sämre och en förolämpning. Jag är dessutom utbildad inom afrofobi, jag var dessutom en av de mest utmärkande och aktiva på den workshopen.

Skillnaden i övrigt är att det är tydligt att så ej är fallet, så även där det skulle vara en stor nackdel finns ingen risk för att så skulle ske. Fast andra saker är svårare att påvisa ej stämmer. Inte sällan vet man inte ens om att det är mer med i spel. Som att man bodde försvara sig mot något men inte blev anklagad för.  Det fick jag en del kritik för, och på många sätt är den berättigad. Men jag står för vad jag gör, och även med mängder av undantag ger det fördelen att ingen hemlighet oroar, inget måste döljas, även om man naturligtvis saktar ner inför fartkameror. Det blir ett jävla liv annars, bortsett från böter.  

Jag är både långdragen och allt för hastig på samma gång. Detta är inte berättelsen, detta är inte ens nämnt. Detta var för att bli lite mindre reaktiv, att inte tjoa om något alls. Jag må vara lätt att ha åsikter om, men när man utgår från att det är sanning och dessutom tror sig veta vad det är....då är man helt enkelt en idiot. Att jag råkar vara så jäkla enkel är då retligt, men ni Kristi tjänare; vad är det ni har utnyttjat? Vilken primär egenskap är det ni gång efter annan använt för att hitta nya vägar? 

Låg halt av glättighet

Jag låter inte mina döttrar göra samma resa igen

Det blir inga omskrivningar, ingen lek med ord som det tenderar att bli. Inte idag, idag är det en annan känsla som infinner sig. En känsla av att det spelar ingen roll vad jag inte gör eller har gjort. Det slutar inte, och det faktum att det sker å det grövsta i samma stund som såren läkt, det visar att en väg återstår. Jag kan nästan föreställa mig att du ler kavat, men samtidigt så tror jag en liten kittling letar sig uppåt. Kanske spänns rektum, kanske inte. Är det något du ändrar inställning om, så kan jag glatt rekommendera denna sida för att hålla kostnaderna nere.

Jag har begripit så mycket att jag är svår att förstå, i synnerhet då jag är arg, stressad eller upphetsad på annat sätt. Jag försöker påvisa att vinst inte är ett alternativ, inte för någon. I över två år har jag hoppats att det skall ta slut, att det räcker och är nog. Men det finns ett mål, och tills dess så blir det som innan. Jag tog emot, stod emot och försökte se det som ”här och nu”, något som är passerande och därmed acceptabelt. OM det har den effekten man önskar. I detta fall är det oklart, jag borde lagt alla kort på bordet rakt av. Jag ville göra så, men blev avrådd. Utan någon erfarenhet av vare sig juridik eller någonting att sätta saken i relation till. Jag tyckte då, precis som nu, att det vore det rimliga, och inte som vedergällning, utan för att påvisa att det är så mycket lögner, så tydligt fel. 

Jag visste inte då att det var mer än det som sades, att det finns mer. Det blev tydligt att så var fallet, men samma röd kvarstod. I retrospektiv är det säkert så att jag ej kommunicerade hur viktig det var. Hur mycket som påverkas av det. Det blev mer och mer tydligt att det var en bra taktik, det var i princip osynligt för alla. Det finns logiska förklaringar till det med, enklast uttryckt så är det kanske saker som andra inte alls lägger så stor vikt vid, och att det trodde sig som att jag fokuserade på fel sak. Att jag var bitter. Det begriper jag inte än idag.

Jag tror alla utgick från samma sak, även jag själv. Jag puffar och pustar, jag misshandlade en vägg så det nästan blev ett märke. Att jag inte skulle bli vardagen, att det inte var möjligt. Det är en rimlig tanke, jag har inte briljerat så vidare värst i den grenen. Det var fel från start, så vansinnigt lågt så det går knappt att begripa. Men det gällde då bara mig, och det är svårt att gny för mycket då. Är det det lilla som förnärmas, eller är det som det känns; något som....ja. Jag vet inte. Det är skit samma, för det var en kort period. Det kändes inte så under tiden, fast det var först när det visade sig att jag inte var ensam om att se, förstå. Hur det inte gjorde att planerna ändrades, det är vad ni förevigat kommer definieras av. Jag undrar hur en Hindu hade sett på det; hur kommer man reinkarneras efter det? Jag är inte Hindu, jag kan väldigt lite om den trosinriktningen. Vad gäller en av er så är det en fruktig scen i en underskattad film med Adam Sandler; ”Little Nicky”. Där ser jag just den ondskan som är värst. Korståget, övertygelsen om att man gör så rätt att ändamålet inte ens behöver vägas mot medlen. Så köptes hjälp, för även online är det tydligt. Det som är outhärdligt.

Jag fick hjälp. Redan innan det omöjliga ens var på tal, och inte med det som mål. Men det var vad som gjorde det möjligt, en förutsättning som jag önskar vore lättare att känna tacksamhet för. Den skadan som det gjorde var nära nog värre än om ingen hjälp hade funnits. Inte för mig, jag hade sannolikt haft det som förväntat bortsett från det eviga feltänket om vad jag är. Vad en av er garanterat visste, det var ett enkelt och trovärdigt alibi. Det är något jag föraktar mer än något annat. Det fanns noll sanning, noll anledning. Annat än att blidka, att till fullo vara det offer omgivningen menade måste vara fallet. 

Jag kan ha fel, fast det skäl som gjorts gällande är fortfarande falskt, fortfarande en efterkonstruktion och fortfarande något jag föraktar mer än du kan föreställa dig. Bara en, kanske två personer är en nödlögns före dig. Jag vet inte än vad som kommer ske. Jag vet att, och denna gång kommer det inte ske i skuggorna. Det kan man förstås se ur ett annat perspektiv, fast poängen är att jag äntligen har förstått att jag måste. Det finns inget alternativ som kommer skada mindre, eller de alternativ som finns är inget jag kan besluta. Det är beslut jag hoppats på en lång tid. Det har varit felaktigt, och det är nu så jag ser på det. Jag har inte visat, inte påpekat eller gjort sak av det i formell mening. Tidvis har det varit allt jag tänkt på, och det är vad som skadat. Jag tror det är snubblande nära målsättningen, men även här kan jag ha fel.