Jag låter inte mina döttrar göra samma resa igen
Det blir inga omskrivningar, ingen lek med ord som det tenderar att bli. Inte idag, idag är det en annan känsla som infinner sig. En känsla av att det spelar ingen roll vad jag inte gör eller har gjort. Det slutar inte, och det faktum att det sker å det grövsta i samma stund som såren läkt, det visar att en väg återstår. Jag kan nästan föreställa mig att du ler kavat, men samtidigt så tror jag en liten kittling letar sig uppåt. Kanske spänns rektum, kanske inte. Är det något du ändrar inställning om, så kan jag glatt rekommendera denna sida för att hålla kostnaderna nere.
Jag har begripit så mycket att jag är svår att förstå, i synnerhet då jag är arg, stressad eller upphetsad på annat sätt. Jag försöker påvisa att vinst inte är ett alternativ, inte för någon. I över två år har jag hoppats att det skall ta slut, att det räcker och är nog. Men det finns ett mål, och tills dess så blir det som innan. Jag tog emot, stod emot och försökte se det som ”här och nu”, något som är passerande och därmed acceptabelt. OM det har den effekten man önskar. I detta fall är det oklart, jag borde lagt alla kort på bordet rakt av. Jag ville göra så, men blev avrådd. Utan någon erfarenhet av vare sig juridik eller någonting att sätta saken i relation till. Jag tyckte då, precis som nu, att det vore det rimliga, och inte som vedergällning, utan för att påvisa att det är så mycket lögner, så tydligt fel.
Jag visste inte då att det var mer än det som sades, att det finns mer. Det blev tydligt att så var fallet, men samma röd kvarstod. I retrospektiv är det säkert så att jag ej kommunicerade hur viktig det var. Hur mycket som påverkas av det. Det blev mer och mer tydligt att det var en bra taktik, det var i princip osynligt för alla. Det finns logiska förklaringar till det med, enklast uttryckt så är det kanske saker som andra inte alls lägger så stor vikt vid, och att det trodde sig som att jag fokuserade på fel sak. Att jag var bitter. Det begriper jag inte än idag.
Jag tror alla utgick från samma sak, även jag själv. Jag puffar och pustar, jag misshandlade en vägg så det nästan blev ett märke. Att jag inte skulle bli vardagen, att det inte var möjligt. Det är en rimlig tanke, jag har inte briljerat så vidare värst i den grenen. Det var fel från start, så vansinnigt lågt så det går knappt att begripa. Men det gällde då bara mig, och det är svårt att gny för mycket då. Är det det lilla som förnärmas, eller är det som det känns; något som....ja. Jag vet inte. Det är skit samma, för det var en kort period. Det kändes inte så under tiden, fast det var först när det visade sig att jag inte var ensam om att se, förstå. Hur det inte gjorde att planerna ändrades, det är vad ni förevigat kommer definieras av. Jag undrar hur en Hindu hade sett på det; hur kommer man reinkarneras efter det? Jag är inte Hindu, jag kan väldigt lite om den trosinriktningen. Vad gäller en av er så är det en fruktig scen i en underskattad film med Adam Sandler; ”Little Nicky”. Där ser jag just den ondskan som är värst. Korståget, övertygelsen om att man gör så rätt att ändamålet inte ens behöver vägas mot medlen. Så köptes hjälp, för även online är det tydligt. Det som är outhärdligt.
Jag fick hjälp. Redan innan det omöjliga ens var på tal, och inte med det som mål. Men det var vad som gjorde det möjligt, en förutsättning som jag önskar vore lättare att känna tacksamhet för. Den skadan som det gjorde var nära nog värre än om ingen hjälp hade funnits. Inte för mig, jag hade sannolikt haft det som förväntat bortsett från det eviga feltänket om vad jag är. Vad en av er garanterat visste, det var ett enkelt och trovärdigt alibi. Det är något jag föraktar mer än något annat. Det fanns noll sanning, noll anledning. Annat än att blidka, att till fullo vara det offer omgivningen menade måste vara fallet.
Jag kan ha fel, fast det skäl som gjorts gällande är fortfarande falskt, fortfarande en efterkonstruktion och fortfarande något jag föraktar mer än du kan föreställa dig. Bara en, kanske två personer är en nödlögns före dig. Jag vet inte än vad som kommer ske. Jag vet att, och denna gång kommer det inte ske i skuggorna. Det kan man förstås se ur ett annat perspektiv, fast poängen är att jag äntligen har förstått att jag måste. Det finns inget alternativ som kommer skada mindre, eller de alternativ som finns är inget jag kan besluta. Det är beslut jag hoppats på en lång tid. Det har varit felaktigt, och det är nu så jag ser på det. Jag har inte visat, inte påpekat eller gjort sak av det i formell mening. Tidvis har det varit allt jag tänkt på, och det är vad som skadat. Jag tror det är snubblande nära målsättningen, men även här kan jag ha fel.
